Erica – Chic Mama

Fredagen förra veckan kändes som en helt vanlig Fredag, vi satt och kollade på Idol och jag höll på att baka bullar och kladdkakemuffins. Skillnaden från en vanlig Fredag var att jag hade värkar, men det hade jag haft i några dagar så jag var ”van” och var hur lugn som helst.
Märkte dock att dessa värkar kom tätare och jag började känna på mig att det skulle bli en lördagsbebis.
Jag gick igenom BB- väskorna en gång till och plockade ner några energi bars, sportdryck och druvsocker med.
Jag tog en lång dusch efter idol och passade på att scrubba hela kroppen och rakade både här och smörjde in hela kroppen extra noga med skön creme.
Sedan gick jag och la mig före M som satt vaken och kollade på tv men sa att i natt är det nog dags 🙂

Sedan vaknade jag upp mitt i natten av värkar men kunde somna om mellan dom tills de blev tätare och det inte gick ligga still längre.
Gick upp och började skriva upp klockslagen så jag hade koll på hur tätt värkarna kom och tillslut var det ca 8 minuters mellanrum. Väckte upp M och sa att vi borde nog ringa farmor & farfar så någon kunde stanna med Elwira.
M var lugn och klädde på sig kläderna och jag var redan redo för att åka så jag passade på att slänga på mig lite rouge (hur fåfäng får man bli va!)
M:s föräldrar kom hit direkt och vi åkte iväg och M hämtade även upp volvon, så han hade tillgång till en bil väl på BB.

På förlossningen fick jag först komma in till ett litet rum, samma som jag fick vara i när Elwira var på väg och de hade koll på mina värkar. Sedan fick vi ett eget rum och jag gick mycket mellan värkarna för att det tycker jag känns bäst, kan absolut inte ligga ner då för då är det svårare att följa med och hjälpa kroppen tycker jag, gå eller stå under värkarna kändes bäst och kunde andas igenom dom.
Sedan började värkarna avta och jag började bli trött och jag blev nästan lite irriterad över att det avtog för jag ville ju kämpa på och få träffa vårat lilla liv så fort som möjligt.
Men jag lät inte de negativa tankarna ta över och behöll mitt lugn och fokus. M var minst lika stencool som förra gången och han var så stöttande hela tiden.
Vattnet gick inte heller och när jag var öppen tio och inget hände så frågade barnmorskan om jag ville att de skulle sticka hål på vattnet, och det ville jag så klart.
Tänkte att om de sticker hål så kanske värkarna börjar komma tillbaka så att det började hända något, att bara gå runt där utan att det hände något kändes ju hel dumt.
sagt och gjort så stack de hål men värkarna blev inte intensivare av det. Då frågade en barnmorska om jag ville ha dropp som satte igång värkarbetet och självklart ville jag det med. Sätt fart på det bara! tänkte jag, herregud att gå där och bara vänta kändes som en evig väntan.
Och eftersom jag var helt öppen så behövde min kropp lite hjälp på traven så dropp fick det bli.
DÅ började det hända grejer förstår ni, värkarna kom med större kraft och tätare och äntligen började adrenalinet pumpa och jag fick sätta igång och kämpa med kroppen, det är så häftigt att känna hur kroppen jobbar för full kraft och veta att bebisen kämpar den med.
jag tänkte hela tiden på att varje värk och ju mer ont det gjorde förde mig bara närmare min bebis! Snart skulle vi få träffa den lille! Jag var supertörstig hela tiden och jag drack en massa blåbär &nyponsoppa, vatten, sportdryck och åt en energibar emellanåt innan det var dags för att krysta.
När krystvärkarna kom kunde jag även den här gången behålla mitt fokus och jag blundade hela tiden och kämpade på för fullt. M höll jag hårt i handen och han och sköterskorna var bra på att ”hejja” på mig precis så mycket som jag behövde.
Under ”utdrivningen” så fick jag en känsla av att bara pressa och pressa non stop men barnmorskorna fick stoppa mig och det hade ju inte varit så bra om jag inte hade lyssnat där. Förstod ju så klart att jag inte kunde göra det men det var en känsla jag fick då att jag ville bara trycka på så bebisen kom ut fort, fort.
Jag tog ingen bedövning den här gången heller, bara lustgas och det kändes bara bra, tycker inte om tänken på att behöva ta någon epidural eller liknande eftersom det känns för mig helt onaturligt och fel.
Hade det varit en lång förlossning så kanske jag skulle velat haft någonting, men så länge som allt gick framåt så såg jag ingen anledning att behöva något, det kan ju till och med stoppa upp värkarbetet och det är ju det sista jag ville. Nej sånadär bedövnings- medel är inget för mig, så naturligt som möjligt vill jag att en förlossning ska vara.

Tog i av kung och fosterland när sista krystvärken kom och den lille kom ut, vilken känsla det är! Jag minns att M sa att ”det är en kille!” och sekunden efteråt mötte min blick de röda stora ”plommonet” och visst såg jag allt att det var en kille, ingen tvekan, haha!
Jag skrattade och grät om vartannat och känslorna svallade över när jag fick hålla i den fina lilla kroppen hud mot hud. Det finns INGEN känsla så stark som när man får upp sitt barn på bröstet!
M klippte navelsträngen och en barnmorska filmade det ögonblicket, kul att kunna se tillbaka på.
Sedan fick jag krysta ut moderkakan och den här gången valde jag att titta på den, vilken häftig syn! Moderkakan kallas ”livets träd” och det är ju helt fantastiskt hur många uppgifter den klarar av- kroppen ÄR fantastisk.
När barnmorskorna var klara och allt var klart lämnade de mig och M och vi var själva med våran nya lilla familjemedlem. Så mysigt att bara hålla i han och studera den lilla fina kroppen och titta in i hans kisande ögon.
Elwiras lillebror, en liten kille! åh vad vi blev glada jag och M och vi bara tittade och tittade på honom länge länge.
Jag tycker vi fått jackpot, eftersom vi nu har en av varje kön =)
Bröstet tog han direkt och visste vad han skulle göra, jätteskönt att amningen började fungera direkt även den här gången.
Efter ett tag kom en barnmorska in med smörgåsar som man alltid får men jag var inte speciellt hungrig men tvingade i mig tre stycken för jag visste att jag behövde energin.
jag var inte alls speciellt trött den här gången efter förlossningen så som jag var med Elwira, men det berodde nog på att jag inte hade lika kraftigt värkarbete som då.
Så jag var uppe på benen direkt och bytte om till vanliga kläder lite snabbt, istället för att ha på mig den där vita sjukhus-morgonrocken som jag fick ha under förlossningen.
Barnmorskorna skrattade åt mig och sa att det såg ut som vi precis kommit, bara för att jag bytt om till vanliga kläder 🙂
Efter jag bytt om pratade vi en stund med barnmorskorna som hjälpt till som var jättebra och stöttande även den här förlossningen och de gratulerade oss och berömde mig för att ha varit så duktig och vi tackade för den fina hjälpen. 
Min förlossning var en oroligt POSITIV upplevelse och det är en fantastisk upplevelse att föda barn.
Att hela tiden tänka positivt och jobba tillsammans med kroppen och inte mot den är dock det viktigaste, att kunna lite på sin kropp samt att andas. Det är iallafall det som varit det viktigaste under mina två förlossningar.
 
Sedan lämnade vi BB och vidare till BB- hotellet där jag och M tillbringade flera timmar åt att bara mysa och studera vår nya lilla mästervärk.
Väl hemma visade vi upp lillebror för Elwira när han satt i bilbarnstolen och hon var väldigt nyfiken på honom och klappade honom försiktigt på pannan, så sött! Hon är fortfarande väldigt nyfiken på honom men dock väldigt varsam.
Kommer bli extra kul eftersom Ludwig kom ganska tätt efter Elwira så jag tror de kommer
få extra mycket glädje av varandra i framtiden.

Jag är så tacksam över att vi fått ännu en underbar liten individ till våran familj och att Elwira har fått ett syskon!
Kärleken till mina fina två små kommer aldrig bli en bristvara för kärleken jag känner för mina barn är oändlig.

Jag är även så lycklig över att ha världens finaste Marcus vid min sida som är så fin med barnen och utan han vid hade jag nog inte kunnat njuta lika mycket av den här småbarns tiden.
 Jag är glad att jag får dela allt med han, både på gott och ont och i ur och skur =) Elwira & Ludwig är det bästa vi gjort.

Nu är jag en dubbelt så STOLT mor med två småbarn. Jag älskar er tre; Marcus, Elwira & Ludwig för ni är det bästa som någonsin hänt mig- tack för att ni finns!
    

Underbar känsla att få upp min lille kille på bröstet!

Marcus & Ludwig bara minuter gammal 

Elwira träffar Ludwig för första gången hemma

De första dagarna är lite extra magiska, här är en bild på Marcus & ELwira på BB den 6 Maj 2008, dagen hon föddes